En typisk tändspole innehåller två uppsättningar lindningar: en primärlindning och en sekundärlindning. Den primära lindningen använder tjockare emaljerad tråd, vanligtvis bestående av 200 till 500 varv tråd med en diameter på cirka 0,5 till 1 millimeter. Den sekundära lindningen använder mycket finare emaljerad tråd, typiskt innefattande 15 000 till 25 000 varv tråd med en diameter på ungefär 0,1 millimeter. Ena änden av primärlindningen ansluts till fordonets låg-strömförsörjning (+), medan den andra änden ansluts till en omkopplingsenhet (som en brytare). Ena änden av sekundärlindningen ansluts till primärlindningen och den andra änden ansluts till hög-utgångsterminalen för att leverera hög-elektricitet.
Baserat på deras magnetiska kretsstruktur klassificeras tändspolar primärt i två typer: öppen magnetisk krets och sluten magnetisk krets. Kärnan i en öppen magnetisk krets tändspole är typiskt en laminerad struktur; den uppvisar högre magnetisk reluktans och större magnetiskt flödesläckage, vilket resulterar i relativt lägre energiomvandlingseffektivitet. Omvänt är kärnan i en sluten magnetisk krets tändspole formad som en kvadrat ("口") eller en rektangel ("日"); den har lägre magnetisk reluktans, minimalt flödesläckage och hög energiomvandlingseffektivitet. Dessutom är den mer kompakt i storlek och har blivit den dominerande typen i moderna elektroniska tändsystem.
Dessutom, för att säkerställa hög-spänningsisolering och effektiv värmeavledning, är det inre av en tändspole ofta fyllt med ett dielektriskt medium, som epoxiharts eller isoleringsolja. Med tekniska framsteg har vissa moderna tändspolar blivit ännu mer integrerade. Mekaniska strukturella konstruktioner lägger också större tonvikt på skyddsegenskaper-till exempel genom att inkludera ytterligare skyddskomponenter för att förbättra spolens miljöanpassningsförmåga och hållbarhet.
